Evert Strokirch kom till Sverige 1620

Enligt en inom denna släkt, bevarad tradition skall den ursprungligen härstamma från Pfalz i Tyskland. Den bekände sig till den Lutherska läran och blev därför liksom så otaligt många andra protestantiska familjer utsatt för den katolska ligans förföljelse.

Visserligen hade religionsfreden i Augsburg 1555 inrymt lika tankefrihet för såväl den Lutherska som den katolska lärans bekännare, men det oaktat begynte snart av den mäktiga. katolska kyrkan, synner-het den år 1534 av Ignatius Loyola instiftade Jesuitorden, ett hänsynslöst målmedvetet arbete för att med alla medel undertrycka och utrota den Lutherska reformationsläran och återföra dess förkunnare till den enda saliggörande katolska kyrkans sköte.

Under dessa förföljelser nödgades tusentals protestantiska familjer - ofta landets idogaste och lag-lydigaste befolkning - bofasta huvudsakligast i Böhmen, 'Schlesien och Pfalz lämna hus och hem och söka sin räddning i flykten.

Till en sådan familj hörde ätten Strokirch, vars släktnamn ursprungligen torde ha stavats Strokarch, men under flykten ändrats till Strokirch, möjligen för att vilseleda eventuella efterspaningar och slutligen försvenskades i början av 1700-talet till Strokirk.

Den skingrades nu åt flera håll, men namnet Strokirch återfinnes ännu i dag här och var i Tyskland, särskilt i Schlesien och Holstein.

Till Holland synes även en släktgren ha tagit sin tillflykt, ty bland de första av de många holländare, vilka inkallades till Göteborg av stadens grundläggare Carl IX och Gustav II Adolf eller av eget initiativ där inflyttade och bosatte sig, nämnas två bröder Mathias o Diedrick Strokirch.

I Lybeck levde i slutet av 1500- och i början av 1600-talet Hans Strokirch , handlande och vågmästare därstädes. Han är stamfader för den ännu fortlevande svenska ätten Strokirk.

Ungefär samtidigt, kanske något senare, fanns i Lybeck även en sjöfarande och skeppsredare vid namn Mikael Strokarch. Mikael Strokarch lämnade Lybeck och flyttade till Åbo samt kom därifrån till Stockholm. der han blev handlande samt avled 1651 och begrovs den 27 april. Gift 1642 med Margareta Hansdotter Ridderhusen De erhöll fyra söner och genom dessa blev han stamfader för de trenne adliga och på Riddarhuset introducerade ätterna:

Strokirch No 1082, vilken även erhöll friherrlig värdighet, Strokirch 1059 samt von Strokirch 1223, vilken även erhöll friherrlig värdighet.

Av dessa äro de båda adliga ätterna No 1082 och 1059 utslocknade liksom de båda friherrliga.
Endast adliga ätten von Strokirchs 1233 äldre gren fortlever ännu.

Huruvida Hans Strokirch och Mikael Strokarch tillhörde samma ätt, men voro olika grenar av samma stam, har ännu ej till full evidens kunnat utredas, men att så var förhållandet, därför ges flera indicier, nämligen:

• - att Mikael Strokarch liksom Hans Strokirch härstammade från Pfalz.
• - att Mikael Strokarchs fyra söners namnförändring vid nobiliseringen till Strokirch och von Strokirch säkerligen ej ägt rum, utan helt andra namn blivit valda, då ju redan i Sverige fanns en släkt i fram-skjuten samhällsställning med detta namn, om frändskap ej förelegat ned denna. Dessutom anses ju Hans Strokirchs släktgren ursprungligen ha hetat Strokarch, men under flykten från Pfalz ändrat namnet till Strokirch;
• - att på ovannämnda adliga och friherrliga ätterna Strokirch och von Strokirchs genealogier på Riddarhuset upptages en del medlemmar av släkten Strokirk från äldre tid, likväl utan angivande av skyldskap, vilket tyder på medvetande om att dylikt förefanns, fastän närmare kännedom därom gått förlovad; samt, slutligen
• - att ända långt fram på 1800-talet medlemmarna av dessa släkter i tal och skrift benämnde varandra fränder och anförvanter.

Vågmästaren i Lybeck Hans Strokirch förde ett vapen av följande utseende : en tegelröd kyrka med torn i blått fält och på hjälmen tre upprättstående gyllene sädesax; hjälmkransen röd och blå.

Om även Mikael Strokarch förde detta vapen, är ej känt, i annat fall hade ju släktskapen mellan honom och Hans Strokirch varit. konstaterad, även om hur nära ej kunnat fastställas.

Att de tre adliga ätterna Strokirch och von Strokirch vid nobiliseringen tog andra, vapen utgör intet bevis emot snarare för, att de tillhörde Hans Strokirchs släkt. Det var nämligen vanligt inom en släkt, som förde vapen, att när en eller flera medlemmar av densamma, ej släkten i sin helhet, skulle naturaliseras på Riddarhuset, att dessa medlemmar då även tog helt nya vapen och att den återstående delen av ätten, som bibehöll sitt gamla stånd, även bibehöll stamvapnet. Så skedde även här, ty adliga ätten Strokirch N:0 1082 anlade ett nytt vapen särskilt för sig, men ätterna von Strokirch N:ris 1059 och 1233 tillsammans ett nytt annat med ätten N:0 1082 helt olika vapen och dessa båda nya vapen påminna varken om det gamla Strokirkska med kyrkan och sädesaxen eller om det Rotkirchska.

Ätten Strokirks med visshet, kände förste stamfader är, som ovan anförts, Hans Strokirch. Han levde i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet samt var handlande och vågmästare i den fria riksstaden Lybeck vid Travefloden.

I sin egenskap av vågmästare tillhörde han stadens patricierfamiljer och intog en framskjuten ställning i den rika och mäktiga forna Hansestaden och säkerligen hade familjeförmögenheten kunnat räddas och medföras, åtminstone till en del, under flykten från Pfalz.

Han var gift med Elisabeth Strokirch, sannolikt hans fränka, om hennes släktnamn före giftermålet verkligen var Strokirch, hvilket dock betvivlas av Fryxcll, Anrep och andra genealoger. Att däremot förnamnet Elisabeth är det rätta, är otvivelaktigt.

När Hans Strokirch avled, är ej känt, men det torde ha skett år 1620, ty detta år följde hans son Evert Strokirk , född 1608 i Lybeck - således endast 12 år gammal - Jacob Herwegh till Sverige till Värmlands östra bergslag, där han liksom Herwegh med tiden blev en framstående man.

Sannolikt var även hans moder död vid faderns frånfälle så att han stod utan huld och skydd, ty i annat fall hade han väl ej följt med vid så unga år långt bort till ett främmande land.

Vid denna tid fingo de talrika främlingar, som inflyttade till Sverige ingalunda efter eget gottfinnande var som helst slå sig ner i landet, utan regeringen bestämde deras boningsorter. Sålunda anvisades Herwegh och Evert Strokirch som vistelseort den nyanlagda staden Filipstad, vilken uppkallats efter Gustav II Adolfs yngre broder hertig Carl Filip.

Evert Strokirch anlände till Filipstad år 1620 och fick anställning därstädes hos handlanden och borgaren Peter Flygge. Peter Flygge var född i Lybeck. Efter sin ankomst till Värmland blev han snart en betydande och mäktig man därstädes. Evert stannade oavbrutet i tjänst hos Flygge i tolv år eller till 1632, då han blev egen handlande och borgare i staden, sannolikt. genom att övertaga Flygges affär. Samma år gjorde han ett besök i sin födelsestad Lybeck.

Sedan Evert Strokirch 1632 blivit borgare och handlande i Filipstad, dröjde det ej länge förr än han även blev rådman därstädes och 1641 utsågs han till stadens borgmästare, från vilket ämbete han avgick 1679; han var därjämte ombud för de firmor i Göteborg, som uppköpte järn i Värmland.

Han avled 1689 i Filipstad av sjukdom ådragen under hemresan från Hindersmässomarknaden i Örebro den 30 januari samma år och ligger begravd i Filipstads kyrka.

Han var en kraftig och initiativrik stadens styresman och Filipstads snabba utveckling och förkovran under hans tid räknas honom mycket till förtjänst. Han lät stensätta gatorna och anlade vägar till omkringliggande landsbygd särskilt kallas än i dag vägen emellan Storbron och Bosjöhammar för Everts väg — föranstaltade att Filipstads kyrka fick orgelverk ävensom ny altartavla och predikstol samt skänkte dessutom kyrkan en stor ljuskrona och 200 daler i pengar.

Vid ett tillfälle hedrades han med att såsom gäst, i sitt hus få emottaga konung Carl XI, då denne besökte staden.

Evert Strokirch hade den originella idén att vilja äga stadens alla hörngårdar och vid sitt timade frånfälle 1689 hade han även förvärvat de allra flesta. Han samlade stor förmögenhet, kanske hade han även medfört arv från Lybeck och det var länge ett bevingat ord i staden och nejden ”rik som Evert”, när en stor förmögenhet skulle värdesättas.

Han ägde även Bosjön i Fernebo socken i närheten av Filipstad. På 1650-talet lät han uppföra dess corps de logis, vilket ännu äger bestånd och under på senare tiden verkställda reparationer har där anträffats konstnärligt utförda takmålningar i olja samt rester av nu igenfyllda, väldiga källare täckta med stenhällar, vilande på smidda järnstänger.

Evert Strokirch ingick 1636 i Filipstad äktenskap med Ingeborg eller Engelborg Skragge och blev härigenom svåger med sin mentor Jacob Herwegh, i vars sällskap han 1620 lämnat Lybeck. Hennes föräldrar voro borgmästaren och handlanden i Filipstad Håkan Svensson Skragge och Margareta Nilsdotter.

I sitt äktenskap erhöll Evert Strokirch elva barn . Ett av dem känner man ej till namnet eller när det föddes, sannolik var det dödfött.

Äldste sonen Johan Strokirch, född i Filipstad liksom troligen alla barnen, blev student i Uppsala 1656 samt avled ogift 1664 efter hemkomsten från en resa till Italien och Rom; ytterligare två söner Daniel, född 1650 och Erik, född 1662, gick bort i unga år.

De övriga sju barnen voro tre söner och fyra döttrar, vilka alla. ingick äktenskap, nämligen:

• Maria , död före 1681, gift år 1660 med kyrkoherden i Kila, Tveta och Svanskogs församlingar i Vermland, kontraktsprosten, magister Erlandus Svenoni Faxelius, född 1629, död 1691.
• Margareta, levde troligen efter fadern, gift. år 1666 med borgmästaren i Filipstad Ingemar Larsson Tingwall, i hans andra gifte, född 1636, död 1692.
• Elisabeth , död 1684, gift 1673 med inspektoren på Lesjöfors bruk i Värmland, sedermera gruvfogden och handlanden i Filipstad Samuel Kollberg,
• Kristina , född 1658, död 1679 under barnsbörd.

Evert Strokirchs tre söner, vilka nådde mogen ålder och grundade familj, voro:

• I. Mathias Strokirch, död 1688, borgare i Filipstad,
• II. Henrik Strokirch, född 1652, brukspatron på Bosjö bruk i Vermland, död omkring 1700, samt
• III. Peter Strokirch, född 1653. död 1694, borgare i Filipstad, och ätten delar sig nu i tre linier, av vilka endast den äldsta eller Mathias linje ännu fortlever.

Mathias Strokirch, föddes i Filipstad och avled därstädes 1688 samt begrovs fjärde söndagen efter Påsk; var borgare i staden. Gift 1670 i Kristinehamn med Brita Andersdotter Bånge. Hennes föräldrar voro borgmästaren i Kristinehamn Anders Larsson Bångc och hans hustru Brita.

Mathias Strokirchs och Brita Bånges äktenskap välsignades med sju barn, tre döttrar och fyra söner. Äldsta dottern Catarina, född 1671 i Filipstad, blev 1695 gift med borgaren därstädes Jonas Rolin.
Den näst äldsta dottern Engelborg, född 1675, död på 1700-talet. blev gift med en skräddarmästare. Den yngsta dottern Birgitta, född 1686, dog 1735 i Stockholm. ogift.

Av de fyra sönerna gick Johan, född 1678, bort ung.
Evert, född 1680, dog vid 53 års ålder ogift 1733 och levde utan känd befattning.

Den yngste av de båda övriga Göran Strokirch (Strokirk), född 1683 i Filipstad. blev postmästare därstädes 1717, vilken befattning han beklädde till sin död 1726. Gift 1718 i Filipstad med Anna Lindell, född 1688, död 1733

Mathias Strokirchs äldste son Anders Strokirch, den äldre , född 1673 i Filipstad, död 1720 i Örebro, ligger jämte sin andra hustru begravd i egen grav i Örebro kyrka.

Han fortplantade den äldsta ännu fortlevande linjen av ätten Strokirk och var dess första medlem som bosatte sig i Närke. Där har ätten under 1700- och 1800-talen intagit en framskjuten ställning inom brukshanteringen och jordbruket och varit ganska talrik, men nu är dess flesta medlemmar bofasta utom Örebro län. Från och med ättens inflyttning till Närke försvenskades och ändrades den äldsta linjens släktnamn Strokirch till Strokirk.

Anders Strokirch (Strokirk) blev stadskassör och rådman i Nora 1699, vilken befattning han innehade till 1711, då han blev landskontorist i Örebro länsstyrelse och 1715 landskanslist, kommissarie vid Örebro fältmagasin 1718 och slutligen slottsskrivare 1719, året före sin död. Han ägde Hjärsta i Längbro socken vid Örebro – se nedan .

Han ingick tvenne gånger äktenskap, första gången 1702 i Stockholm med Catarina Sund, född 1685, död 1710, och jämte sina fyra i unga år avlidna barn Brita, född 1703, död 1707, Helena, född 1704, död 1705, Pehr, född 1708, död 1709, samt Margareta född 1709, död s.å., begravd i Nora stads gamla kyrka i pastor Anders Hinders graf.
Det femte barnet: Anders Strokirk, den yngre 1707-89 förde släkten vidare: han var far till Elias som var far till Jeppe Strokirk .

Anders Strokirk den äldre ingick andra gången 1711 äktenskap med Kristina Holm, död 1743 på Hjärsta samt erhöll förutom flera barn, som gick bort i späda år, vilkas namn och födelseår ej är kända, - en dotter Kristina Maria, död före 1780, gift med bokhållaren Anders Ahlberg samt
- en son Carl Gustaf Strokirk, död ogift 1791, bruksförvaltare.